Borlängescouten som längtade ut i världen/EGO Sven Jansson
Det internationella perspektivet, att skåda utanför Sveriges gränser var naturligt för familjen Jansson. Det grundlades av föräldrarnas engagemang och kontakter med släktingar i så väl Syd- som Nordamerika. Familjen gjorde många utflykter. År 1938 for de till Åland och 1946 cyklade Sven och hans pappa till Norge. Färden gick över Femunden till Röros och Trondheim. År 1948 styrde Sven kosan till Köpenhamn och Tivoli. År 1950 var målet att besöka Passionsspelen i Oberammergau i Tyskland.
Sven växte upp i Stora Tuna som Borlänge kallades vid den här tiden närmare bestämt på Trädgårdsgatan 3. Föräldrarna var verksamma inom affärsbranschen, pappa med frukt och mamma inom konfektion och kappor. Under sommarloven jobbade Sven som springpojke i olika affärer. Efter skolan så längtade Sven ut och ville se mer av världen. Möjligheten att samtidigt klara försörjningen var att gå till sjöss. Han for till Göteborg och mönstrade på som mässkalle på en Johnson-linjens lastfartyg till Sydamerika. Färden gick över Rotterdam, Antwerpen över Atlanten till Venezuela och genom Panamakanalen till Colombia, Ecuador, Peru, Chile och sedan åter till Göteborg.
Tillbaks till Borlänge sökte Sven en mer yrkesinriktad praktik. Han fick arbete på Borlänge Stads byggnadskonor. Uppgifterna bestod av om- fattande mätningsarbeten. På byggnadskontoret inspirerades han att studera vidare och sökte in till Katrineholms Tekniska skola. Examen
slutade med en ingenjörsexamen med inriktning på väg- och vatten- byggare.
Efter värnplikten ville Sven vända blickarna mot ett mer internationellt perspektiv. Målet blev Kanada och en privat ingenjörs- firma i Ottawa. Företaget var främst inriktat på att rita broar och genomföra lantmäteri.
En vacker dag i Ottawa fick Sven frågan att ta över sin mammas kapp- affär. Först var han väldigt tveksam till erbjudandet. Han funderade och till sist började en tanke att gro. Sven hade träffat Odile som var fransyska och kommit till Ottawa för att förbättra sin engelska. Hon skötte hushållet åt det svenska ambassadörparet Thorsing som Sven hade blivit bekanta med. Sven bestämde sig att ta över kappaffären och han behöll kontakten med Odile genom brevväxling i två år. Till sist blev det bröllop med Odile i Stockholms Rådhus. Bröllops resan gick till Frankrike med Parisexepressen.
Att få leva med Odile har varit det bästa som hänt mig, formulerar Sven med ett leende över sitt ansikte.
Tillsammans ville de driva Anna Jansons kappaffär. De utvecklade verksamheten och gjorde fler inköp. Hanna Forsells Kappaffär i Krylbo blev en filial till Borlängebutiken. Det var mycket nytt att lära som egenföretagare med inköp och marknadsföring. Svens mor fanns med som en trygg mentor att rådfråga.
Idagsläget är det svårt att föreställa sig den position som specialiser- ade kappaffärer hade i början på 1960-talet fanns över 20 försäljnings-ställen för kappor i Borlänge. År 1973 övertog Sven och Odile en kappaffär på Västerlånggaten i Stockholm. Där fanns 24 butiker efter gatan med inriktning kappor.
Efter att under lång tid ha bedrivit framgångsrika kappaffärer både i Dalarna och Stockholm blev det aktuellt att i slutet på 1990-talets början sälja av affärerna. År 2002 skrev Sven företagshistoria, han publicerade en bok med titeln ” Kappaffär i 80 år- med Anna Janson sedan 1922”. Våren därpå avvecklade de sista butikerna och det Wikmanska huset.
Tiden efter att ha avslutat affärsverksamheterna, har Sven och Odile kunnat ta livet lite lugnare och de ar kunnat tillbringa längre perioder i Bretagne, där Odile fått överta barndomsgården.
Veckoskrivare Per-Olof Forsstöm
