En tös bakom järnridån
Antje Bernhardt växte upp i forna DDR, i staden Halle. En stad med ca 260 000 innevånare mitt i Tysklands kulturregion där många kompositörer, författare och poeter fötts och verkat. Stadens ”egen son” är kompositören Georg Friedrich Händel. Halle har många likheter med Borlänge konstaterade Antje, en industristad med blandad befolkning och med ett förhållande med grannstaden Lepzig som påminner om relationen mellan Falun och Borlänge.
Under sin uppväxt, bakom järnridån funderade inte Antje mycket över diktaturen Det som är viktigt för ett barn fanns, dvs ett hem, en familj och kamrater.
En morbror flydde till väst men kom tillbaka då familjen var kvar. Det ledde till fängelse men då västsidan köpte ut politiska fångar kunde senare morbrodern med familj flytta till väst. Familjen som blev kvar blev satt under bevakning. Ett vardagligt inslag var att Stasi avlyssnade telefonen och att det var tydligt att bostaden genomsöktes då dörren kunde vara olåst när man kom hem, saker hade flyttats och doft av okända människor kunde finnas kvar. Helt naturligt blev att viktiga samtal fördes utomhus med fri sikt. Staten var fienden, man höll sig långt borta från chefer och Antje berättade hur skolans rektor försökte provocera barn att försäga sig och avslöja hemligheter inom familjen. I skolböcker smögs ideologiska budskap som “den möglande kapitalismen” in.
Antjes mor, som var en helt vanlig kvinna, kunde senare beställa ut sin akt från Stasi, det visade sig vara en tjock lunta med uppgifter!
Antje sökte sig till Kyrkans Ungdom där hemligt politiskt motstånd drevs. Frihet och allas lika värde var hörnstenarna. En paradox var att kyrkan efter återföreningen förlorade många medlemmar då många inte var troende utan sökt sig dit av politiska skäl.
När muren föll 1989 var Antje 17 år. Under en dansträningskväll i Potsdam nåddes hon av budskapet att gränsen öppnats. Dagen efter köade hon och tusentals andra för att få dagvisum i väst. Hon beskrev hur trycket på soldaterna som skulle stämpla ID handlingarna till sist blev så stort att att de uppgivet kastade upp stämplarna i luften och släppte över alla som önskade.
Blev tyskarna ett folk efter detta? Antje påtalade att muren för många i hennes generation sitter kvar i huvudet, att en del saknar DDR tiden. Man talar om ”Osstalgi”, en reaktion på att Östtysklands historia inte har fått berättas. Antje menar att denna besvikelse har ett ursprung i en sammanblandning av barndomsminnen och den faktiska situationen.
Om man upplevde att man alltid var lycklig så var det ändå trots och inte tack vare staten!
Veckobrevskrivare
Maria Lettius
